Jag och min far

Jag blir tårögd nästan varje gång jag hör den låten av Magnus Uggla. Kommer ihåg när jag hörde den på så mycket bättre. Kärlek omedelbart.

Dessvärre inte för igenkänning utan snarare avundsjuka.

Min far mådde inte bra. Min far var deprimerad. Min far var nog även han bi-polär liksom jag.

När jag var ung så reflekterade jag aldrig över att min far aldrig var med. Han satt i köket när vi andra kollade på film eller tv. Lade patiens. Han var hemma när vi åkte på utflykter om dom inte var till en motorbana.

Enda tiden (vilket iofs var väldigt mycket tid) som jag umgicks med min far var vid träning.

Men jag kände aldrig min far, och min far kände aldrig mig.
Han visste oftast inte var jag var om jag inte tränade.
Han var aldrig på ett föräldramöte eller undrade hur det gick i skolan.
Han valde att blunda för när jag skadade mig själv för att slippa ångesten över en stor tävling.
Var jag skadad kunde jag ju inte misslyckas då det inte blir någon tävling. 15 år i garaget med en hammare och handen på ett skruvstäd.
Som vanligt 2:a, fast med brutet ben i handen.
Denna 2:a, den största förloraren, den som ville bli 1:a men var för dålig.

Nu är jag själv en far. Bi-polär och med kronisk depression. Märker ibland att jag drar mig undan. Sitter i sovrummet. Lägger patiens. Jag hade ångest över att bli som min far. Den versionen jag kände. Önskar jag känt den versionen som fanns i fotoalbum. Den som såg glad ut och skrattade.

Men varje dag har jag sonen i mitt knä, säger till honom att vad som än händer så älskar jag honom.
Jag älskar att höra honom försöka berätta om sin dag, eller att få honom att berätta.
Jag skäms dom dagar jag är för trött, för slut, för ledsen för att bemöta hans varma leende med tillräcklig entusiasm.
Hoppas så innerligt att jag aldrig kommer sluta att försöka varje gång dock.